måndag 30 januari 2012

Tiden går

Tio små minuter trängdes i en park.
En av dem kom för sent och åkte ut med en spark.

Nio små minuter skrämdes i en park.
En av dem vinglade och skrek, för han nyttjade knark.

Åtta små minuter längtade ut från en park.
En av dem köpte biljett till Noaks ark.

Sju små minuter lekte med en pinne.
En av dem flirtade med en norska och slogs med en finne.

Sex små minuter dräpte en redan bruten pinne.
En av dem hamnade i bråten och blev kvar därinne.

Fem små minuter stödde sig på var sin pinne.
En av dem klandrade de andra, och hade sitt eget sinne.

Fyra små minuter lekte med en duva.
En av dem började att på vingpennorna skruva.

Tre små minuter slängde bröd på en duva.
En av dem snodde kapital och öppnade en gruva.

Två små minuter dansade vilt runt en duva.
En av dem snubblade när han på stegen började ruva.

En liten ensam minut satt och skämdes i en park.
Hur kan tiden gå så illa, att allt försvann i en kvark?

Lennart Arivall

söndag 29 januari 2012

Trolleri och politik

Varifrån begreppet troll kommer, använt i politiska sammanhang synbarligen av ultrahögerkrafter, om allt som politiskt rör sig på vänsterkanten om deras egen sociala värld, är något att undra över.

Troll är till skillnad från tomtar och vättar inte några som rör sig i mänskligt bebodda trakter, och indelas vanligen i den elaka varianten som bor i bergen och den något vänligare som bor i skogen. Båda sorterna har i folktron tydligen ansetts som lite enfaldiga.

Kanske är den här tillbakablicken på folktron tillräcklig för att förklara uppkomsten av begreppet troll på en förment politisk motståndare. Kanske är det bara effektiviteten i idéernas innehåll som utgör diskrepansen.

Första gången som jag alls hörde uttrycket i politiskt sammanhang var under gymnasieåren (troligen 1977 eller 1978) när representanter för de politiska ungdomsorganisationerna var i skolan för att presentera sina partiers idéer. Varefter vi åhörare skulle genomföra ett val. Jag minns inte om det var vänsterpartiets representant eller om det fanns ytterligare ett parti längre vänsterut representerat, men personen ifråga hade ett lite burrigt hår och kort skägg. Kanske var det hans utseende tillsammans med hans politiska idéer som fick ett par bänkgrannar till mig, längre bort, att utbrista för sig själva ”rösta på trollet”, för att sedan spefullt skratta. Dessa båda herrar hade sina sympatier en god bit bortom Moderata Samlingspartiet, men kunde i brist på annat inte lägga sin röst annat än där.

En mer drastisk förklaring kan vara att om man är väl medveten om sin egen arroganta attityd gentemot andra människor, så blir det en slags psykologisk försvarsställning om man ger sin förmente motståndare demonstatus. För att därigenom inför sig själv rättfärdiga sin egen asociala politik. Man kämpar för något gott med andra ord. Hokus pokus?

Lennart Arivall